En annan fågel

Här skriver jag om sorg och saknad. Det blir ingen munter läsning, men du som känner att du är min vän och vill följa med mej på vägen genom mörkret kan göra det.

Avslut

I fredags genomlevde vi den dagen som jag aldrig ville vara med om. Ett formellt avslut för mitt och Örjans liv tillsammans, på samma plats där vi vigdes som man och hustru för lite drygt fyra år sedan. Sorgen och saknaden är inte över, den har nog bara börjat, men livet går vidare runt omkring hur det än känns inuti.

Det är också dags att ta adjö av Kwoksiken.

Så här är det med den: Lavskrikan är hemkär och sin partner trogen. Mera än de flesta fåglar i världen. Den lämnar inte de lappländska skogarna ens under svinkalla vintrar. Den bor i samma revir år ut och år in och den håller ihop med samma partner tills döden skiljer dem åt. Det här är lavskrikans sätt att överleva.

Nu har det hänt, detta att döden har skilt oss åt, min partner och mig. Det känns i det här läget inte självklart att i fortsättningen hävda reviret. Just nu vet jag inte hur livet kommer att gestalta sig, inte ens hur jag skulle vilja att det ska se ut i fortsättningen. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta att som en lavskrika sätta familjelivet först och se till att ungarna blir flygfärdiga.

Om jag återkommer i bloggvärlden kommer jag att lägga en länk här för er som vill följa med. Tills vidare går det att hålla kontakt genom facebook. Ni som är mina vänner här får gärna vara det i det forumet också.

Tack

Ni vet vilka ni är. Ni vet inte vad detta betydde för mej i det mörker som var gårdagen.

I dag trodde jag att det skulle bli ännu värre, men så var det inte. Närvaron av syskon, föräldrar, släkt och vänner, både mina och Örjans, gjorde att det gick att genomleva också det jag inte trodde var möjligt.

Tack än en gång, alla som var nära i dag, i verkligheten och i tanken.

Sista söndan

Som vanligt åkte jag skidor medan familjen, maten och veden åkte skoter. Det här var vad jag såg när jag kom fram till "vårt ställe" vid tjärnen. Chino glatt viftande på svansen, famíljen vid brasan som redan var igång i den gamla grillen som vi använde för att elda på snön.

Vi lagade vår lunch över elden. Jag hade tagit fel skogspanna, den som Örjan bara använde till gasol och som han egentligen inte ville sota ner, men han sa att han kunde köpa en billig vanlig hushållspanna och använda i jaktkojan i stället nästa höst.

Men så blev det inte. Inte nån mer söndagsutflykt på det här sättet mer heller.

Flickorna och jag var ute i går och eldade vid stugan. Lite "upp på hästen igen". Jag hittade en glasslåda med fryst pannkaka av pappafabrikat (bäst i världen enligt tjejerna) som vi stekte upp över elden. I rätt panna. Det kändes som en rit. Vi orkade inte de sista bitarna och jag hällde ut dem i elden, som ett brännoffer. Till ingen Gud alls.

Bloggen

Detta är det sista offentliga inlägget på denna blogg. Det kommer att ligga kvar öppet någon dag, sedan kommer bloggen att finnas kvar men inte öppen för alla. Jag vet inte om jag kommer att skriva mer här heller, det får visa sig. Det går inte heller att kommentera anonymt längre, du måste identifiera dej om du vill kommentera.

Sökningarna på mitt namn nådde oanade höjder på torsdagen. Jag hoppas att det var fler som sökte med oro och omtanke som skäl än med andra sådana. Jag stängde alla sociala medier så fort jag fick den tankeförmågan och jag kommer att ha det så. Du som känner mej och vill ha den kontakten får höra av dej så lämnar jag lösenord.

Du som träffar mej på affären eller i andra sammanhang vill jag be om en sak: Möt min blick. Bekräfta att du ser mej. Detsamma gäller för barnen. Om vi känner varann får du gärna säga några ord. Det är inte säkert att jag kommer att orka svara, det skulle  till och med kunna hända att jag svarar ovänligt, men ge inte upp i så fall. Både jag och barnen kommer att behöva allt stöd som går att få för att orka gå vidare.